Mamma känslor

Nu för tiden så pratas det ju väldigt mycket om det här med unga mammor och jag kan ju inte förneka att det verkar som att antalet unga mammor har ökat de senaste åren.

Men jag håller inte med om den ganska vanliga åsikten att dom kastar bort sina liv osv.

Nu pratar jag ju inte om tjejer som är 14 - 15 år gamla.

Då anser jag inte att man är redo att ta hand om ett barn.

Samtidigt så förstår jag helt och fullt känslan av att man inte klarar av att göra abort.

Jag menar det är ju ett litet liv som finns inuti en och som har skapats pga dig och din partner.

Och det är ju ingen annan än du själv som verkligen vet om du klarar av att ta dig an rollen som mamma.

Jag dömer ingen för alla är olika och en väg som är fel för en person kan vara helt rätt för någon annan.

När jag var yngre så var jag helt emot tanken att skaffa barn.

Jag sa hela tiden att om jag skulle skaffa barn så ville jag adoptera.

Jag var så fruktansvärt rädd (och är till viss del fortfarande) för smärtan när man föder.

Men allt det förändrades när min syster fick sitt första barn, min gudson Mateo, hon är förresten numera gravid med sitt andra :)

Plötsligt så fick man ju en helt ny inblick i "mamma världen".

Att se henne lysa av någon inre lycka när hon gick runt med den stora magen och sen följa hans liv sen han föddes.

Nu säger jag ju inte att allting är lätt och gosigt med ett barn, det finns ju mycket krävande saker också, men man ser ju hur litet det är i jämförelse med all glädje och kärlek.

Mateo är en helt underbar liten person och han har lärt mig så mycket om barn.

Nu när jag har sett allt det härliga som kommer tillsammans med ett barn så längtar jag tills det är min tur.

Jag skulle inte vilja att det hände nu eftersom jag vet att jag inte har det som krävs just nu ekonomiskt osv för att ta hand om en liten bebis.

Men jag känner mamma känslorna starkt inom mig och jag vet att när väl den dagen kommer så kommer jag lysa precis som min syster gjorde.

Förstår dig helt och hållet.



Jag har precis skrivit ett inlägg nu, forts missfallen.

Kika gärna in :)



Btw, bilden är det din systers mage?

Kram Emma

Jo det viktigaste är att man försöker tänka positivt.

Inte alltid så lätt, men man måste försöka.



Usch vad hemskt, men jag hoppas & tror det kommer gå bra för dig.

Ingen i min familj har fått missfall förut.

Så jag hoppas att våra missfall var en otur, eller så var det inte meningen just då.



Kramar Emma