ännu en måndag har snart passerat, jag sitter här hemma hos älsklingen och myser. Han är ute med sin kompis och springer, men tror att han kommer tillbaka snart för han har varit iväg ett tag nu ^^
Tänkte skriva lite om helgen i furuby. Den började hemma hos tobias farföräldrar eftersom vi skulle hämta rambo där.
En väldigt glad liten hund mötte oss i dörren, tyvärr så blev han lite för glad så han ramlade ner för trappan och slog sig lite.
Han blev mest chockad, men för att vara på den säkra sidan så åkte vi till djursjukhuset med honom.
Doktorn konstaterade att han bara var lite mörbultad, så han fick lite smärtstillande medicin och sen åkte vi igen.
Resten av kvällen så lagade vi mat och sen myste vi mest :)
På lördagen så åkte vi hem till mig och lät rambo leka med wilma en stund, det fick honom faktiskt att piggna till lite.
Efter det så var det att åka tillbaka till furuby och göra iordning grillen eftersom simon och robert (tobias kompisar) skulle komma förbi och umgås lite. Vi grillade, pratade, kollade på film och sen begav dom sig hem igen. En trevlig kväll, och det känns bra att träffa dom lite eftersom vi ska umgås med dom på fredag igen. Grillning även denna gång, men hemma hos simon och sofie ska följa med.

På lördagsnatten började jag att få ångest inför att jobba nattpasset på söndagen. Den bara växte och växte, och sen när jag och älskling började prata om detså bröt jag ihop totalt. Jag stor grät, hyperventilerade och skakade.
Det kändes verkligen som jag inte kunde andas. Men min underbara älskling höll om mig hela tiden och försökte att lugna ner mig. Vi låg länge och pratade om allting, det är så underbart att kunna prata med någon som har samma problem så att man vet att dom verkligen förstår.
Söndagen började med att jag ringde hem till mamma och försökte förklara för henne att jag inte skulle klara av att jobba natten, hon blev jätte arg eftersom hon tyckte att jag kunde ha sagt till tidigare. Det går inte att hitta nån annan som jobbar natten bara sådär, eftersom det inte är så många som jobbar natt. Vila på och jag storgrät igen. Det är så jobbigt att veta att hon inte förstår, hon och jag är så olika när det gäller sånt här. Hon tycker att man ska kämpa sig igenom det och jag känner bara att jag är för svag och inte orkar. Det känns som hon blir så besviken på mig.
Men det löste sig sen iaf för mamma ringde och berättade att hon tog mina nattpass så fick jag ta två dagpass och ett kvällspass åt henne. Så idag har jag jobbat dag. Imorgon ska jag också jobba dag, fast sen så ska jag följa med mamma på nattpasset för hon vill att jag ska se hur lite det är att göra på nattpassen på sommaren. Men det är liksom inte det som är grejjen, jag klarar inte av att sitta där ensam och vara orolig för att göra fel hela tiden. Jag vill inte ha ansvar för allting.

Jag har iaf fattat nu att jag inte trivs tillräckligt bra, jag ska försöka leta upp nått annat. Men problemet är ju bara att jag inte vet vad som skulle kunna passa mig bättre. Jag känner mig fast mellan det som jag tycker är jobbigt nu, och osäkerheten inför att hitta en nytt jobb och börja om på nytt. Men vi får väl se hur det går med allting.
Nån gång nu i veckan så ska jag iaf ringa till vårdcentralen och be om att få prata med en läkare om hur jag mår osv. Så kanske jag kan få komma till en psykolog och prata av mig, och få hjälp. Jag orkar inte med att må såhär längre, att hela tiden gå runt och vara orolig, rädd m.m Det knäcker mig tillslut, lördagsnatten var ett bevis på det. Det skrämde mig grymt mycket och jag vill inte vara med om det igen :(