Besök på vårdcentralen och annat roligt
jahopp då var det gjort. Idag så var jag på vårdcentralen och pratade med en doktor om min ångest.
Hon var trevlig och så, men tror inte att hon fattade riktigt vad jag menade. Men hon brukar ju kanske inte jobba så mycket med människor som har psykiska problem, utan fysiska istället. Jag ska iaf få prata med en samtalsterapeut nån gång i augusti. Hade helst velat göra det innan, men hon skulle ha semester så det gick tyvärr inte innan dess.
Doktorn tyckte iaf att det var jätte bra att jag har tobias att prata med så länge. Jag berättade för henne hur mycket han har stöttat mig nu när jag har mått dåligt. Det är verkligen ovärderligt för mig att du finns <3
Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft dig att prata med den sista tiden, du får mig att må så mycket bättre.
Tyvärr så känns det fortfarande som om mamma inte alls förstår vad jag menar när jag försöker förklara för henne.
Hon verkar tro att jag mår hur bra som helst så länge som jag inte är på jobbet och så är det inte, det är bara det att det märks mer där eftersom det är en situation som jag måste placera mig i.
Dyker det upp en situation här hemma tex som jag tycker är jobbig så kan jag oftast undvika den på något sätt.
Kommer det tillexempel hem folk till oss, så håller jag mig där dom inte är så att jag slipper att prata med dom.
Är vi i affären så brukar jag ge mamma mitt kort så att jag slipper prata med personen i kassan.
Det finns säkert en miljon exempel, men hon märker det inte eftersom jag inte säger någonting om hur jag mår osv.
Men vi får väl se hur det går, jag måste försöka få henne att förstå.
Nu ska jag snart iväg till ännu ett pass på jobbet, känns inte särskilt kul, men jag jobbar iaf med azra och hon är snäll.
Slutar inte förräns kl 00 inatt, men ska se om jag kan få ida att komma tidigare till jobbet så att jag slipper sitta ensam den sista timmen mellan 23 och 00. Det är just att sitta ensam som gör att jag får panik, jag sitter och räknar ner från att jag börjar jobba tills att den andra jag jobbar med går hem vid 23. Jag vet att det är stört, men jag sitter och oroar mig så :(
Fattar inte hur man blir så skruvad i huvudet som jag är..
Kommentarer
Postat av: hajen.
Du är inte skruvad bruden!
Man kan ju inte rå fört, eller? hoppas det löser sig iaf! <3
Postat av: Linda
du borde tagit tag i ditt problem tidigare.. du kommer ju inte kunna bo själv.. eller ha ett arbete där du inte känner nån.. du är ju helt låst till andra människor vilket är farligt.
en sex-åring hanterar världen bättre än vad du gör.
försöka prata så mkt du kan med folk och våga göra saker som du egentligen inte vågar. det är det enda som hjälper.. tro mig.. pluggar till terapeut!
Trackback
