Vänskap var så mycket mindre komplicerat när man var mindre.

 Det fanns inte så mycket dolda motiv och lögner.

 Det var inte så svårt att veta vem som verkligen var ens vän när man var liten.

 Så länge man hade någon att leka med och som gillade samma saker så var man i stort sett nöjd  

Sen när man växer upp och livet börjar bli mer komplicerat så börjar man kräva mer av sina vänner. 

Man vill att dom ska trösta, finns där när man har det jobbigt, man vill ha någon som man kan ringa och prata med som kan få en på bra humör, någon som man kan berätta allting för, som aldrig sviker och som man alltid kan lita på.

 Det är svårt att hitta en bra relation där allt det finns. 

Sen finns det ju alltid vänner man har som man aldrig kommer så pass nära men som man ändå trivs med och umgås med eftersom man har roligt tillsammans. 

Något som man ofta hör om äkta vänner är att ett tecken på att man har kommit varandra riktigt nära är när man kan sitta tysta tillsammans utan att det känns konstigt eller obekvämt.

Jag har alltid haft mer killkompisar än tjejkompisar.

 Varför vet jag inte, det har bara blivit så.

 Jag var väl lite av en pojkflicka när jag var mindre kanske. 

Något som jag märkt ju mer tjejkompisar som jag har fått är att det är mycket lättare för mig att berätta saker för en kille, för dom brukar kunna hålla hemligheter.

 Medan tjejkompisar ofta berättar vidare och så kommer det ut nått som man inte ville skulle göra det.

 Jag säger inte att killkompisar är bättre än tjejkompisar, för så är det inte. 

Men det är min erfarenhet att det kan vara bättre att berätta för en kille än för en tjej.

Jag är lyckligt lottad som har underbara vänner, några riktigt nära.

 Några inte fullt så nära vänner men jag skulle alltid ställa upp för dom, om dom behövde mig. 

Jag är en sån person.

 Jag finns väldigt gärna där om någon behöver mig. 

Jag tycker om att hjälpa till. 

Vänskap är underbart men det kan vara svårt, några tankar som passerade genom mitt huvud idag