Vinden smekte hennes bleka kind där hon satt nere vid bryggan. Under hennes fötter såg hon den kalla isen som glimmade i  kvälls solen. Hon slogs av tanken att det var så hon hade känt innan hon träffade honom. Hon hade känt sig fångad, kall och stel. Livet hade gjort henne kall som isen och hon hade trott att det alltid skulle vara så. Men han kom och väckte liv i hennes kropp, han viskade saker till henne i mörkret och tände en gnista i hennes hjärta som senare skulle brinna länge och ge värme när hon behövde det som mest.

Det började som en helt vanlig dag. Sara vaknade 20 minuter efter det att hennes alarmklocka borde ha väckt henne och skrek av ursinne. Nu började hela dagen fel för henne. Hon var tvungen att skippa duschen, hon hann inte tänka efter särskilt mycket på vad hon tog på sig för kläder, hon kämpade med sina idiotiska skor som idag av alla dagar självklart skulle stå inklämda av alla andra skor i skostället. Hon drog på sig sin jacka och sprang ut till busshållsplatsen som låg ca 300 m från hennes hus. Men självklart så såg inte busschaffören henne där hon sprang efter bussen som precis lämnat hållplatsen. Med en djup suck så bestämmer hon sig för att sätta sig vid hållplatsen och vänta, fastän hon ser att det kommer dröja 25 minuter tills nästa buss kommer. Bänken är kall och fuktig och hela dagen kunde lika gärna hamnat i soptunnan nånstans om hon fick bestämma. Hon plockar upp sin mp3 ur ryggsäcken och sätter på en ilsken låt som passar in i hennes humör. Som vanligt flyter hennes tankar iväg med musiken och hon befinner sig som i en egen värld. När hon efter en stund tittade upp efter bussen så såg hon att det stod en kille cirka en meter ifrån henne och såg på henne. Generad över att ha mött hans blick så bestämde hon sig för att stirra ner i marken tills bussen kom. Som tur är kom bussen efter några minuter och dom klev på. Sara satte sig långt bak i bussen där det var lite folk. Helt plötsligt så satte sig killen från hållplatsen mitt emot henne. Han lutade huvudet mot rutan och slöt ögonen. Sara synade honom snabbt. Han har kort, svart busigt hår och isblå ögon som såg rätt igenom henne när de mötte hennes. Hon kände att hon rodnade och tittade snabbt bort och ut genom rutan.

Efter en stund så glömde hon bort honom där han satt helt tyst, hon lyssnade på sin musik och följde allting som passerade bakom rutan. En tanke ersatte en annan och helt plötsligt så var bussen vid hållplatsen där hon skulle av. Som tur var så var det någon annan som skulle av på samma ställe och som redan hade tryckt på knappen. Hon ställde sig upp så fort att hon höll på att ramla. Precis när hon trodde att balansen skulle svika henne så kände hon en stark hand som tog tag i hennes jacka och hindrade henne från att falla. Hon snurrade runt och där var han igen, det var hans hand. Han hade ett snett litet leende på läpparna och såg smått road ut. Sara trodde att hon skulle dö av pinsamhet skyndade sig av bussen och började fort att gå mot skolan. 

Framme i skolan så möttes hon av sina kompisar vid skåpen. Dom gick i 2:an nu och det var ju som alla visste det jobbigaste året på gymnasiet. Hon suckade högt när hon möttes av högen med läxor som dom andra hade fått på de lektioner som hon hade missat på grund utav den dumma bussen.

-       Vad är allt det här nu då ? sa Sara och satte sig jämte Johanna och Emelie

-       Det är psykologi och matte, svarade Johanna

-       Asså jag orkar inte ! stönade Emelie

-       Ne hur menar dom att man ska orka med allt det här på en gång?

-        

Tjejerna satt en stund och klagade över hur jobbigt allting var, tills de märkte att de var sena tills nästa lektion.

Flera lektioner, raster och skratt senare så befann sig Sara ännu en gång på busshållsplatsen. Den här gången så slapp hon iaf att vänta så länge innan bussen kom körandes.

När hon kom hem så sparkade hon av sig skorna i den stora skohögen som låg precis innanför dörren, hon hängde av sig jackan och gick till sitt rum. Väskan med alla jobbiga läxor orkade hon absolut inte tänka på nu. Den blev ännu en av alla saker som hon lovade sig själv att hon skulle ta itu med senare under eftermiddagen, men som självklart aldrig blev av eftersom hon helt enkelt hade bättre saker för sig. Detta innebar såklart mycket roligare saker. Nån gång under dagen visste Sara att hennes mamma eller pappa skulle sticka in sitt irriterande huvud och slänga ur sig nått i stil med ” men herregud, hur kan du ha ditt rum på det här viset? Nu får du faktiskt ta tag i det här och städa” Men hon hade ju ett svar som vid det har laget kom lika snabbt som en reflex ” men ja för fan, sluta tjata och gå ut ur mitt rum!”

Hon älskade sitt rum, även om det inte var perfekt direkt. Här kunde hon vara sig själv, ingen som såg henne, ingen som dömde och hon behövde inte låtsas. Här kunde hon få vara ensam med sina tankar och känslor, komma bort från allt jobbigt utanför och inuti sitt hem.

Saras familj var väl inte den enklaste att bo tillsammans med, iaf inte enligt henne men hon älskade dem. Det var hennes mamma som alltid försökte räcka till för alla i hela familjen och andra utanför familjen också. Hon hade mycket att göra på för få timmar och detta kunde leda till en viss stingslighet när stressen kom krypandes. Hennes pappa hade ett snällt hjärta men han hade svårt att förstå sina barn och detta var ofta en av orsakerna till konflikterna som familjen hade.  Förutom hennes föräldrar så delade hon även sitt hem med sin lillasyster Annie som var 2 år yngre. Pga att det kan vara ganska stor skillnad på en 17 åring och en 15 åring så bråkades det en del om både vem som ägde vad och vems tur det var att använda olika saker. Men trots all bråk så kom de för det mesta bra överrens, delade hemligheter och de hade roligt tillsammans. Hon var glad att Annie fanns med hon kände aldrig att hon kunde berätta allt för henne. Familjen hade även en liten katt som de hade skaffat för nått år sen. En liten grå katt med stora ögon som Sara hade förälskat sig i när de hämtade henne på bondgården. Sen dess så hade Lilli som de döpt katten till sovit hos Sara varje natt och väckt henne nästan varje morgon genom att stryka sig mot hennes ansikte. Lilli var en underbart kelig katt och fungerade även som en tröst när Sara var ledsen. Då låg hon där i Saras famn och lät henne gråta ut.  Precis som hon förstod att Sara var ledsen och inte ville vara ensam.

Skrivet av: Jonna Kindblad