Jag är så trött på att behöva oroa mig för pengar.
Jag hatar att jag är fast på ett jobb som jag inte trivs alls med bara för att jag har räkningar att betala.
Jag vet att det är så för många andra också, men jag klarar inte att vantrivas på jobbet och sen få panikångest hemma.
Dessutom är jag livrädd för att älskling ska åka iväg på mätarbyte innan den här månaden är över.
För då måste jag klara mig helt ensam, han kommer bara vara hemma på helgerna.
Men jag vill ändå att han ska kunna åka iväg, eftersom det kanske gör att han mår bättre.
Jag vill att han ska må bättre, han är så underbar och förtjänar att ha det bra.
Jag kan ju tyvärr inte göra nånting åt hur han mår på jobbet, men jag gör mitt bästa när han är här hemma hos mig.

Men tillbaka till mitt jobb, igår så satt jag och älskling och tittade lite på vad det finns för jobb i växjö.
Jag hittade ett par stycken som var intressanta, så jag får väl skriva ihop ett nytt cv och skicka iväg det.
Wish me luck, jag tänker inte ge upp.
Jag måste hitta ett jobb som jag trivs med, annars är jag dömd att misslyckas.

Imorgon är det mitt första pass av 14 st som jag ska jobba nu på 3 veckor.
Jag mådde hemskt igår.
Panikångesten kom fram igen och jag kunde inte sluta gråta.
Älskling försökte trösta mig, men både han och jag vet att det inte funkar eftersom jag är fast.
Så känns det verkligen, jag är fast.
Jag vill bara att dom här 3 veckorna ska vara över och att jag ska kunna söka nya jobba.
Iofs så kommer jag söka jobb nu under tiden så jag tänker inte vänta.
Men nu ska jag försöka pigga upp mig själv lite och städa till lägenheten lite.