jag minns inte när jag mötte döden för första gången.

 Jag minns inte hur gammal jag var eller vad jag kände.

 Första gången min mamma förklarade det för mig var nog när min guldhamster maja dog.

 Då var jag kanske 6 - 7 år gammal och kunde inte greppa va död var för något. 

Jag förstod att maja inte skulle röra på sig mer, hon var liksom inte kvar längre.

 Hon bara låg där. Jag grät inte över henne, utan vi begravde henne bara i trädgården.

 Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. 

På den tiden hade man så mycket annat för sig, så mycket att upptäcka och andra saker att tänka på.

 Jag minns att jag blev väldigt ledsen när mitt marsvin Felix dog.

 Då gick jag i 4:an och honom hade jag kommit nära. 

Varje dag när jag kom hem från skolan så tog jag ut honom ur buren och gosade med honom.

 Han var min vän.

 Den dagen så kom jag hem och ringde av nån anledning min mamma innan jag skulle hälsa på honom. 

Mamma var på väg hem, hon sa att hon hade velat vara hemma när jag kom hem eftersom hon var tvungen att berätta att felix hade dött. 

Jag minns hur luften liksom gick ur mig, jag satt i min säng och tittade bort mot buren som nu var tom.

 Mamma berättade att hon hade flyttat på honom så att jag skulle slippa se honom. 

Men när vi begravde honom senare på dagen så klappade jag honom en sista gång och sa hejdå. 

Det var första gången som jag grät över ett djur.

 Efter det så finns det många djur som jag har sörjt över. 

Mina morföräldrars hund jussi tex. 

Han var en underbar hund och det finns fortfarande ett tomrum kvar efter honom.

Jag gick på min första begravning när jag gick i 5:an eller 6:an.

 Jag följde med pappa på min gammelfarmors begravning. 

Jag grät lite, men det var mest för att jag påverkades av stämningen. 

Jag hade nämligen inte så många minnen av min gammelfarmor. 

Vi träffade inte henne särskilt mycket på slutet eftersom hon knappt kände igen oss pga sin demens. 

 Men jag vet att jag tyckte att det var skönt att vara med pappa och att få säga hejdå till henne.

Jag kommer inte ihåg när min mamma berättade för mig om missfallet hon hade.

 Hon berättade iaf att hon hade fått ett döttfött barn.

 Ett syskon till mig som inte klarade sig hela vägen fram till oss.

 Det gjorde mig ledsen och jag gick ofta till minneslunden där askan ligger och hälsade på.

 Det gör jag fortfarande ibland. 

Det känns bra att ha ett ställe att gå till.

Jag tror att det var i 4:an som det var en man som begick självmord i området där jag bor.

 Han var en rolig och väldigt snäll man.

 Han var även pappa till några barn som vi kände och brukade leka med.

 Jag minns hur rädd jag blev när mamma och pappa berättade att han var död och att han hade gjort det mot sig själv

. Det första jag gjorde var att krypa upp i min pappas knä och hålla om honom. 

Han försäkrade mig om att jag inte behövde vara rädd, att han inte skulle försvinnan nånstans, men jag minns hur skräckslagen det gjorde mig att veta att människor kan försvinna så plötsligt.

Min farmor har jag skrivit om här i bloggen ett par gånger tidigare. 

Hon är den första människan som stått mig nära som jag förlorat.

 Det är en smärta som jag aldrig vill känna igen, men som jag vet att jag kommer att få känna. 

Min farmor fick cancer, och dagen vi förstod att hon aldrig skulle bli bra igen var dagen som dom ringde från sjukhuset och berättade att hon hade en hjärntumör.

 Cancern hade spridit sig i hela hennes kropp.

 Hon blev svagare och svagare allt eftersom veckorna gick. 

En kväll så ramlade hon hemma i sin lägenhet.

 Hon var för svag för att kunna resa sig och låg på golvet i vardagsrummet hela natten.

 På morgonen efter så hittade min faster henne och körde in henne till sjukhuset, men det var för sent.

 Hon hade fått en lugninflammation, och pga cancern så orkade inte hennes kropp mer. 

Jag var och hälsade på henne dagen innan hon lämnade oss. 

Hon tog mig i handen och sa "hej lilla vän" 

Jag ville  följa med den andra natten också men dom sa att hon mådde bättre och att jag inte behövde det. 

Men det blev inte så, och därför fick jag aldrig säga hejdå.

 Begravningen var något av det svåraste jag gått igenom.

 Så mycket tårar, och så mycket smärta.

 Den frustrerande känslan av att aldrig mer kunna krama om eller prata med henne. 

Jag trodde att jag skulle gå sönder.

 Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta, jag VET att hon är det, men det går inte att förstå. 

Två år har snart gått och jag gråter fortfarande och saknaden är grymt stor.