Det här är svårt.

Att berätta om det jobbigaste som jag gått igenom i mitt liv.

Jag har fortfarande inte hittat alla ord eftersom det är så många av dem som jag varje dag har slitit med att glömma.

För om jag hade fortsatt att minnas dem varje dag så hade jag blivit galen, jag hade fortsatt att vara samma människa som de sa att jag var.

Jag ville inte låta dem vinna.

De skulle inte få rätt.

Så här sitter jag nu, som en ny människa och skriver min historia.

Med hoppet om att det ska hjälpa mig att komma ännu längre på min väg bort från allt det hemska som jag fortfarande bär runt på i mitt hjärta.

När jag var liten, på den tiden som jag gick på dagis och lekis, då var jag ett väldigt lyckligt och socialt barn.

Det är min minnesbild och jag har fått det bekräftat på videofilmer och av mina nära och kära.

Jag sprang alltid omkring med andra barn, hade inga problem med att ta kontakt med dem.

Jag älskade att synas, speciellt när jag sjöng.

Om det uppstod en konflikt med någon av de andra barnen så var jag aldrig rädd för konfrontationen.

Jag stod upp för mig själv och försvarade mig.

I ledarfiguren trivdes jag och ville ofta bestämma vad man skulle leka osv.

Ett helt vanligt litet barn som var lycklig och precis som alla andra.

När jag började på lågstadiet så lekte de flesta flickorna tillsammans med hopprep och sådant på rasterna medans jag hellre umgicks med killarna.

Jag kände mig mer hemma när jag lekte med dem och jag minns att jag önskade ibland att jag hade fötts som kille, för jag tyckte att jag passade inte bättre med dem.

Ibland tror jag att det var här som allting började att gå fel.

Jag var för mycket av min egen lilla person, som inte stämde in på hur de andra flickorna var.

Men hur skulle jag kunna veta hur mycket man kan få lida för att man är annorlunda.

© Jonna Kindblad