" du borde tagit tag i ditt problem tidigare.. du kommer ju inte kunna bo själv.. eller ha ett arbete där du inte känner nån.. du är ju helt låst till andra människor vilket är farligt.
en sex-åring hanterar världen bättre än vad du gör.
försöka prata så mkt du kan med folk och våga göra saker som du egentligen inte vågar. det är det enda som hjälper.. tro mig.. pluggar till terapeut!"

För det första, du har inte tänkt på att gå till vårdcentralen och träffa en doktor är lika jobbigt för mig som någon annan social situation ? Och att dessutom sitta och berätta saker som jag tycker är extremt jobbiga att prata om gör inte det hela särskilt mycket lättare. Det är däför jag inte har tagit tag i det tidigare.
För det andra så visste jag inte ens vad det var för problem jag hade innan jag började på gymnasiet och gick en psykiatri kurs.  Jag visste att nått var fel med mig men inte vad.
Då är det inte så lätt att förklara för någon annan, eller att be om hjälp.
Att säga att en sexåring hanterar världen bättre än mig, tycker jag är en grym överdrift och om du ska bli terapeut så kanske du ska tänka på hur du pratar med dom du ska hjälpa. Man vill ha stöd, inte någon som trycker ner en ännu mer.
Jag vet vad det är som jag borde göra, jag vet precis hur jag borde vara men det är en jävligt stor skillnad på att säga vad man borde göra och att verkligen göra det när man mår så pass dåligt som jag gör.
Så innan du har känt det som jag känner när jag får min ångest så kan du inte veta hur svårt det är.